Min lillebror

God morgon, torsdag!

Detta är också fantastiskt, en av de fantastiska sakerna som har skett på sistone!
Jag har återfått kontakten med denne lille killen, fast i vuxen ålder.

Mina föräldrar ville så gärna ha ett syskon till mig, gärna en pojke, men det blev inte så.
I stället så ordnade de så att en liten gosse på 1,5 år fick komma från ett barnhem i Sverige och bo hos oss i vårt hem, då jag var 7 år. Då, på den tiden, kallades det för fosterbarn och fosterhem och Peter, som han hette, blev min fosterbror i några år, fram till skolan, då hans mamma tog hem honom igen. Och jag måste säga, att vi hade fin kontakt med mamman hela tiden!

Idag säger man familjehem och nu kallar jag Peter för Lillebror bara, helt enkelt. Och jag är Storasyster.

Vi har haft lite till-och-från-kontakt under årens lopp, men bara per brev.
Så i slutet på förra året fick jag en ingivelse och ringde upp och det var som om vi aldrig varit ifrån varann!

I måndags kom Peter och hämtade upp mig på Sahlgrenska efter mitt glädjebesked att jag blivit godkänd donator till min dotter (fast han hade hämtat mig i vilket fall som helst) och körde mig till stationen.
Innan tåget skulle gå hade vi planerat en fika.

Vi har inte setts, inte pratats vid på 55 år! Vilken känsla att få krama om varandra! Och pratet höll på att aldrig ta slut.

Här beställde Peter in Fish & Chips till oss och vi fick ett par timmars prat.
Vi har ju familjer, barn och barnbarn båda två.

Mina barn har plötsligt fått en bonusmorbror!

Sådan här blev jag i mina nya glasögon, som jag hämtade ut i tisdags. Självklart ringde optikern när jag var på Sahlgrenska, när annars?

Tala om att utöka familjen! Och tala om att det har betydelse de första tre åren i ens liv. En del av de åren tillbringade Peter med mig som syskon.

Är det inte sånt här som veckotidningarna skriver om, som är så fantastiskt???

♥ Ljus och Kärlek ♥

Detta är mitt femte inlägg av hundra till #Blogg100