Morrn! Någon undrade lite över hur länge jag varit kyrkvärd och hur jag kom in på den banan.
Livets labyrinter, verkligen. Jag hade många järn i elden och bollar i luften under mitt första äktenskap i Trollhättan och sedan uppe i Dalsland, då maken gärna gjorde saker för sig. I mitt andra äktenskap med ny kärlek i Lidköping gjorde vi allting tillsammans, så där bestod livet av arbete, resor, gemensamma måltider och trevligheter ihop.
När så min Pusselbit somnade in i svår cancer i januari för sju år sedan, så stod jag där, ensam i staden. Hade slutat jobba och inget av mina fyra barn bodde här i närheten. Men vi hade varandra och gjorde fina saker ihop. Här var också bloggen och vännerna ett fantastiskt stöd.
Jag, som aldrig varit någon soffpotatis, gav mig famlande ut i den sociala världen, skör som en fågelunge. Ett steg i taget, för allting var svårt. Jag gjorde min pilgrimsvandring under tårar i Spanien (Se min pilgrimsblogg) och sökte svar och tecken från min Pusselbit. Det var som om en arm skurits av från mig.
På hösten för sju år sedan gick jag med i en allsångskör, lite senare i gospelkören och på den vägen blev jag tillfrågad för sex år sedan om jag ville vara kyrkvärd. Det ville jag och är så i en liten kyrka, på Kyrkans Gård, ett par kilometer från mig, samma ställe som gospelkören övar.
Ja, vad gör man i kyrkan före mässan klockan 10? Och vad, efter mässans slut vid 11? Det berättade jag i en kommentar i söndags:
"Jag cyklar iväg kl 08.30 för att vara på plats 09.00 då vi förbereder olika sysslor i sakristian. Bl.a. nattvarden och textläsning, prata oss samman med prästen. Mässan börjar kl 10.00 och innan dess är det lite handhälsning. Efteråt blir det att umgås i kyrkkaffet, bortplock, disk, räkna kollekt, så klockan blir framåt 12 innan jag kommit innanför dörren."
Livets labyrinter, verkligen. Jag hade många järn i elden och bollar i luften under mitt första äktenskap i Trollhättan och sedan uppe i Dalsland, då maken gärna gjorde saker för sig. I mitt andra äktenskap med ny kärlek i Lidköping gjorde vi allting tillsammans, så där bestod livet av arbete, resor, gemensamma måltider och trevligheter ihop.
När så min Pusselbit somnade in i svår cancer i januari för sju år sedan, så stod jag där, ensam i staden. Hade slutat jobba och inget av mina fyra barn bodde här i närheten. Men vi hade varandra och gjorde fina saker ihop. Här var också bloggen och vännerna ett fantastiskt stöd.
Ja, vad gör man i kyrkan före mässan klockan 10? Och vad, efter mässans slut vid 11? Det berättade jag i en kommentar i söndags:
"Jag cyklar iväg kl 08.30 för att vara på plats 09.00 då vi förbereder olika sysslor i sakristian. Bl.a. nattvarden och textläsning, prata oss samman med prästen. Mässan börjar kl 10.00 och innan dess är det lite handhälsning. Efteråt blir det att umgås i kyrkkaffet, bortplock, disk, räkna kollekt, så klockan blir framåt 12 innan jag kommit innanför dörren."
Min Pusselbit ströddes i den vackra Minneslunden i Lidköping och dit cyklar jag ibland och mediterar. Känns bra så nu. Och numera är agendan fylld av trevliga saker.
💝Ljus och Kärlek 💝
💝Ljus och Kärlek 💝
Jag har förstått att gemenskapen i sångkören och kyrkan betyder en hel del för dig och man behöver verkligen något att hänga upp tillvaron på när man blir lämnad ensam.
SvaraRaderaVarm kram, Ingrid
Vad skönt att du fick den gemenskapen när du så väl behövde den ❤
SvaraRaderaDet är viktigt med fina vänner!
Kram
Förstår att saknaden är stor, men det finns ju många fina minnen kvar ändå!
SvaraRaderaStor KRAM
Saknaden efter din pusselbit är förstås väldigt stor och fint att du nu hittat saker som känns viktiga och meningsfulla för dig. Alla fina minnen har du med dig och livet går vidare. Men nu på ett annat sätt.
SvaraRaderaJag tror det är viktigt att göra trevliga saker som stärker en och som man mår bra av.
Önskar dig en fin tisdag.
Stor kram
Så fint! <3
SvaraRaderaSå fint Du skriver om Din älskade pusselbit <3
SvaraRaderaNu förstår jag hur Du hamnade där Du är nu och att den gemenskapen är viktig för Dig.
Jag tror ju att det är bra för själen att göra saker man mår bra av och då spelar det inte egentligen nån roll vad man gör.
Tänkte på min mor då jag läste det Du skrivit... hon är väldigt ensam, ja hon verkar faktiskt som hon vill vara själv, typ lite "ensam är stark", hon vill helst icke prata om min far å då var de ju ändå gifta i nästan 55 år.
Jag är glad att jag fått chansen att lära känna Dig, kram
Vilken fin historia hur du hamna där du är idag! :)
SvaraRaderaDu har verkligen engagerat dig och skapat en meningsfull tillvaro även efter din busselbits bortgång. Kan tänka mig att det var med stapplande steg men du har gått långt.
SvaraRaderaKram
Tack Gerd! Det är verkligen en himla tur att Åsa har klivit in här hos dig och du hos henne. Åsa är nyfiken på vem du är, för det var ju hon som ställde frågan. Å såååå fint du svarade henne.
SvaraRaderaSjälv har jag ju följt dig i år och dag, men aldrig funderat på hur du kom in på att vara kyrkvärd. Trodde helt enkelt att du är troende/religiös och att det var på den vägen du blev kyrkvärd. Gissade inte att det var på grund av att du ville utöka ditt kontaktnät.
Så även som gammal läsare av din blogg har jag precis lärt mig nåt nytt om dig. Bra så!