tisdag, december 04, 2012

Jesus Oh What a Wonderful Child

E
En härligt svängig låt, som vi övade på igår kväll!
Jag ville egentligen inte ge mig ut i kylan så sent, men men.
Jag behöver all uppeppning.

Igår för ett år sen åkte vi iväg till Gran Canaria. Och dagen som idag, gick vi omkring bland palmerna, gick i dom höga trapporna och höll varandra i handen. Ofattbart.

Jag kanske upplevs som tjatig med det här, men det är mitt sätt att skriva av mig, sorgeåret är inte till ända ännu, och detta är min dagbok.....

Det verkar vara en riktigt smällkall vecka, graderna är långt nerkrupna.
Idag ska jag iväg på Julbord med Veteranklubben inom mitt gamla jobb. Det blir lite underhållning med musik och lotterier och så, mitt på dagen. Perfekt.

Trevligt att träffa några av dom jag känner.
Alla föreningar, som jag provar att gå med i, där är enbart för mig nytt folk. Men dom är snälla och öppnar upp famnen för mig.


25 kommentarer:

  1. Du är sannerligen omgiven av vänliga änglar som låter dig komma in i gemenskapen även om du inte känner dem... Fina minnen ska man ha kvar och återuppleva på ett eller annat sätt tycker jag oavsett om man är i sorg eller inte... Det är härligt med musik! Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag får tro det. Behöver all kraft att älska livet och finna glädjen igen. Då är musiken underbar!
      Kram♥

      Radera
  2. Du är inte det minsta lilla tjatig. Tänk inte ens tanken.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Det tar tid att läka sorgen och lära sig hantera saknaden. Och det måste få ta sin tid. Det sägs att "man har ett sorgeår" - man måste ta sig igenom de fyra första årstiderna under det första året efteråt, dvs alla minnen från då man var tillsammans under årets alla högtider, födelsedagar och andra firanden. Ja allt man gjorde tillsammans, och detta för att kunna gå vidare själv i sitt liv. Sedan mattas det värsta av allteftersom åren går. Man upphör aldrig att älska och sakna. Det kommer stunder när saknaden blir nästintill outhärdlig, men de känslorna kommer inte lika ofta, och dessa känslor man har blir mera lätthanterliga.

    Att det är så, det kan jag själv skriva under på då jag själv en gång har gått igenom allt detta. Vi delar inte samma minnen du och jag, men vi delar liknande livserfarenheter.

    Jag lovar dig att du kommer att se ljusare på tillvaron igen, och du kommer att le och skratta, känna tacksamhet över den tid ni hade tillsammans. Och när minnena kommer så gör de inte längre lika ont.

    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Underbara Rozie! Så glad jag blir över dina ord!
      Jag har liksom känt att jag tjatar på, men det är ju frivilligt att läsa min blogg.
      Ingen kan riktigt sätta sig in i just den exakta situationen som den sörjande befinner sig i, vi upplever alla på olika vis, en del vill hålla det privat och andra vill öppna sig. Jag känner att jag mår bäst när jag får sätta ord på det jag känner.
      Sedan är iaf jag väldigt känslig, klarar inte av negativa saker, måste försöka lära mig attraktion, "älska mig själv".
      Men jag känner att du förstår mig, Rozie! Kram♥

      Radera
    2. Ja, jag förstår dig och jag tror att vi är ganska lika i mångt och mycket, du och jag. Och jag själv valde också att vara öppen inför omgivningen och inte stänga in sorgen inom mig själv. Jag "satte ord på den" för de som ville höra. Andra flydde för de visste inte hur de skulle bete sig inför mig. Det var som om jag hade blivit "skrämmande och främmande" i deras ögon.
      Jag vet precis vad du går igenom just nu. Tänk att sorgen kan ta sig så konstiga uttryck. Jag själv upplevde känslor som jag inte trodde mig besitta. Och dessa känslor växlade oavbrutet mellan sorg, vemod, saknad, förtvivlan och till och med ilska. När det just gäller ilska minns jag att jag stundtals kunde tänka: "Varför gjorde du detta mot mig? Varför övergav du mig?" I sådana stunder tänker man inte alltid logiskt. Man lever som i ett vakuum där bara sorg och smärta råder. När jag minns tillbaka till början av 2003 så minns jag att vissa dagar kunde vara okay, andra inte.

      Mitt råd till dig är att du ska vara snäll mot dig själv, unna dig sådant du tycker om och som ger dig glädje. Lära dig att älska dig själv för den underbara kvinna du faktiskt är. Försök att undvika negativa människor och situationer, för de tar bara en massa energi ifrån dig själv.

      Kraaam ♥ ♥ ♥

      Radera
    3. Fina fina rader, Rozie, jag hör att du varit med om något liknande som jag. Idag har jag varit på julbord och ätit och druckit gott, pratat med ett par av dom jag känner igen, känner ju inte så många här i stan. Kommer hem, och där är ensamheten. Men nu har ni alla gett mig så mycket positiv kärlek, så det känns bättre för tillfället.
      Tack för att du delar med dig av Ditt liv. Kraaam ♥♥♥

      Radera
  4. Ett litet tillägg!
    Du är inte alls tjatig. Tvärtom! Det är bra att du "sätter ord" på sorgen och saknaden. Och att du inte upphör med att göra det. Detta är en stor hjälp för dig att återhämta dig kroppsligt och själsligt. En hjälp till "självläkning". Det är bra att man "skriver av sig" och får "prata av sig" hos de vänner som vill "lyssna". ♥ Och vi finns alla här för dig, det vet och känner du inom dig ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack igen, fina du! ♥♥♥ Det är balsam.

      Radera
    2. Vad bra ♥ ♥ ♥

      Radera
  5. Klart du måste få skriva av dig!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Det är en riktig svängig låt.

    Skriv du samma 100 ggr om du känner för det och om det känns bra för dig! Det är helt rätt att skriva av sig.

    Här har tårarna också flödat. Dotterns hund fick avlivas och det var en härlig hund. Men vi fick glädja oss att hon fick vara med iaf 11½ år (En rottweiler) Men det är sorg och saknad hos oss alla.

    Jag svarade dig om snön på min sida. Det är ett program genom wordpress.

    Önskar dig en fin och trevlig dag!
    Kram ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, skriva för byrålådan är ju också något, då stannar det hos mig....
      Oh, så sorgligt med en fin "gammal" hund, jag vet inte hur gammal en Rottweiler kan bli. Jag har varit med om att ha ägt en sådan hund också, Arro hette han, han fick fel i höftlederna, så han fick ett kort liv. Förstår att ni saknar!♥
      Har läst ditt svar.
      Tack för din önskan, fina du och kramkram♥♥♥

      Radera

  7. Sorgearbetet får ta den tid det tar, det är mycket som händer inom en och som behöver ventileras....

    Själv skulle jag vilja skriva om nonchalans, högmod och slarv, men just nu får jag inte ihop det....

    HjärnSnurrKrameLuttarMedKärlek

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog inte så mycket att göra åt. Sorg är sorg, men man är särskilt känslig då.
      Visst finns det en del nonchalans och högmod går före fall, sägs det.
      KrameLuttarFinasteDuKärlek♥

      Radera
  8. Sorgearbet tar tid och ska ta tid, och det är verkligen ett arbete. Och man måste prata, skriva, ventilera - och det är inte att tjata. Varm kram! ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag ska inte lyssna på negativa vibbar, ska försöka hålla glädjen vid liv. Varm kram, finaste ♥♥♥

      Radera
  9. Visst måste vi få skriva om och tala om de kära vi mist.

    Jag pratar ännu i vi-form trots att jag är ensam sedan mer än 10 månader, för jag känner att Åke finns med mig på något sätt i alla fall. Jag kan vakna på natten och höra honom andas, men när jag tittar efter finns han inte där.

    Vi åkte ofta till Las Palmas och jag går och funderar på vart jag skulle åka om jag skulle ge mig iväg till värmen på egen hand i vinter.Jag vill åka till något nytt ställe. Inte till en plats där vi varit tillsammans, det skulle kännas för smärtsamt. Vi får väl se om jag kommer iväg. Nu är ju allt så ovisst!

    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, fina Ingrid, du om någon, förstår mig! Sigge gick bort för 10 månader och 10 dagar sen, och det svider, men ibland känns han med mig, det växlar, han klappar mig på axeln ibland.

      Jag är i samma situation som du, vad beträffar Kanarieöarna. Inte vill jag åka själv och gå på dom gator och dom stränder som vi gick tillsammans och mådde gott. Det var likadant med husvagnen, inte kunde jag åka ut med den själv, våran mysiga Kabelina!

      Jaja, det rättar sig väl med tiden. Varm kram♥

      Radera
  10. Sorg tar tid! Det får ta tid! Min mamma sa alltid då jag var ledsen...Kom inte till mig skriv av dig i stället! Det är bästa sättet att bota sin sorg! Och det stämmer faktiskt! Så skriv du, vi har fått gåvan att kunna skriva av oss! Så det gör du rätt i! stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en gåva att skriva av sig. Om inte annat kan man gömma det i cybern, om man inte vill att det ska bli publikt.
      Tack för dina ord och stor kram tbx♥

      Radera
  11. Även om det är svinkallt ute, föredrar jag detta framför varannan dags väder med snorhala vägar.

    Tiden går fort, snart nytt år, och snart är våren här igen!!

    SV: Mina element går också igång denna kalla tid, men det hjälper inte mycket när nätterna är kalla.

    Önskar dig en fortsatt bra kväll

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vintern får snabba på!
      Tack detsamma! ♥

      Radera