Jag gick en vandring i min ensamhet på Mors dag igår. Jag hade tänkt mig flera affärer öppna på Helleks säteri, men icke.
Jag gick runt på Kinnekulle. Gick ner till Vänerns strand.
Tittade, funderade, fotograferade, fikade Det är terapi för själen. Kanske inte alltid så vilsamt, men dock. Satt länge och lyssnade på vågornas skvalp och brus.
Solen sken, och tårarna rann. Det är inte så ofta nuförtiden, men så fort jag gör en sak "för första gången" efter min mans frånfälle, så blir det så känslosamt. Detta tvingar jag mig igenom, annars kan jag inte göra en "andra gång", då det känns normalt igen. Jag tror aldrig detta fenomen går över, för sorg går aldrig över, den bara blir lite mer barmhärtig med tiden.
Flera bilder finns på mitt "MinaFoton" till höger i bloggen, eller Klicka HÄR!
När jag kom tillbaka, hade dock den affär öppnat som jag ville in till!
Jag fann det jag ville ha och det kommer jag att visa i ett annat inlägg!
Nu måndag och idag ska jag ge mina fötter en massa kärlek. Fotterapeuten ska få ta hand om dem!
20 kommentarer:
Nej, sorg går inte över, men den blir lite barmhärtigare med tiden. Jag tänker på den som stenar som ligger i havet och slipas med varje våg som kommer in. Stenen slutar att vara kantig och blir rundare och slätare med tiden. Så tänker jag mig sorgen. Varm kram till dig min fina vän! ♥♥♥
Det var en mycket fin liknelse, det där med stenen i havet! Tack!
Kram♥♥♥
Skrev ett inlägg här alldeles nyss men som bara försvann..Grrrrr Vi har bankholiday & solen skiner (numera en ovanlig kombination) så jag ska ta med en tub fotkräm och sätta mig i trädgården och smörja in fossingarna.. Alla sörjer vi ju på olika sätt, sägs ju att tiden läker men saknaden finns ju alltid kvar.Ha en bra dag och som Birgitta Andersson sjöng, ♪♪♫♫ man ska vara glad för sina fötter ♫♫♪♪♫♫. Soliga London kramar ♥♥♥
Inget solsken här för tillfället...
Jag har fotkräm hemma också, men vill nu ge mina fötter en bättre chans med medicinsk fotvård, har inte varit där sedan en månad innan min pilgrimsvandring i Spanien.
Ja, jag är glad för mina fötter, för utan dem kunde jag ju inte vandra! ♫♪♫♪ Kramar! ♥
Vilken fin bild från Kinnekulle!
Sorgen efter en kär närstående den försvinner nog aldrig, blir bara mindre med tiden.
Ibland när jag gjort något speciellt eller när det hänt något så skulle jag vilja ringa min morfar, men det går ju inte för han gick bort för 30 år sedan. Men jag saknar honom så mycket ibland så det gör ont, och då kommer tårarna. Han var en pappa för mig, den pappa som jag aldrig haft.
Ha en riktigt fin och bra dag!
Kramar Maria
Sorgen ligger alltid där på lur men den ändrar ansikte efter ett tag. Tycker i alla fall jag. Men sorg är så personlig så det är nog olika med det också...
Skönt att få fötterna vidgjorda. Det skulle jag behöva!
Kram
Nej, jag sörjer ju mina föräldrar, fast det är 33 resp. 29 år sedan de gick bort. Men det är mera en saknad av att inte ha någon mamma, mest - tror jag.
Tack, jag gör det bästa av dagen! Kramar!
Nej, nu har jag suttit och fördjupat mig i sorgens tankegångar, det är hög tid att ta itu med vardagen och "tvätta av ansiktet" till något nytt.
Väntar så på att klockan ska bli 15.00. Kram!
Jag känner mer än väl igen dina känslor. Det är tungt, det är svårt, men vi måste ta oss igenom det, för att kunna gå vidare. Och framför allt, vi måste tillåta oss att vara glada också och att njuta av det vackra i tillvaron,
Varm kram, Ingrid
Hemkommen från fotterapeuten, läser jag dina kloka rader, Ingrid! Så sant, så sant.
Varm kram tillbaka!
Förstår att det måste vara många känslor med där...
Stor KRAM till dig!
det är vackert däromkring, bodde nära förut :)
Stor KRAM till dig!
Ja, så är det ju hela tiden, den första gången... Tack, och kram tillbaka!
Hej Tess! Gjorde du? Och nu bor du så långt bort! Har besökt din blogg.... ;)
Tack, Ulla! Kram.
Vilket fint inlägg och så fina bilder! Ett vackert ställe att låta minnena komma, även om det
gör ont!
Kram
Melodys matte
Tack! Jo, ett vackert ställe för tårflöde. Kram♥
Ja jag kan bara hålla med dej♥ & fortfarande så gör dom där "första gången" efter... så ont, men jag vill göra dom för att på något vis komma över dem... & sorgen den finns där alltid & såklart hoppas jag att det mildras med tiden, men det går verkligen upp & ner för mej, så mycket som jag känner att jag gjorde fel & skulden gör så ont... & alla om & alla varför som aldrig får ett svar...
Har precis lagt ut en Kotte/Märta filmsnutt hos mej ;)
Kram på dej fina Gerd♥
Goa fina Lena!♥
Jo, jag gör ju också alla de där "första gången efter" för att komma över den biten. Har tänkt göra ytterligare en idag.
Det måste vara jobbigt att känna att du kanske gjorde fel (vilket jag inte tror att du gjorde!) så försök släppa det.
Något sådant har inte jag alls att tänka på, allt blev så rätt, fast han skulle ju bli FRISK, inte dö!
Ska se film hos dig, kram finaste ♥
Skicka en kommentar