måndag, februari 27, 2012

Hade ihjäl ett hjärnspöke.....

Alltså, detta är så fruktansvärt!
Alla mina hjärnspöken.....
Allt, precis allt, som jag ska göra för första gången, känns som ett oöverstigligt berg!
Tills jag har gjort det.
Jag har "stångat mig blodig" på tanken vid att besöka "vår egen egoistvagn", vår fina Kabelina!
Men - igår, när solen sken så fint, då bestämde jag mig. Nu eller aldrig. Ta bilen var inget denna gången, det gick lätt som en plätt.
Jag kom fram till ladugården, där bonden förvarar en hel drös med ekipage. Vår vagn stod ganska långt bak och jag fick upp dörren, ja det fick jag. Kollade in i mörkret. Batteriet står ju här hemma för uppladdning.
Såg med ficklampa vad jag behövde se för tillfället och ryckte till mig lite pinaler.
Sen - fort ut som katten. Drog hem.
Och alla dom här känslorna jag har, dom är FULLSTÄNDIGT NORMALA!
Grejen är bara den, att GÖRA dom och GÅ VIDARE! 
Men, denna helgen har jag gråtit, jag har sörjt. Jag tror aldrig att jag blir glad igen....
Den här fina dikten fick jag på mail i förrgårs kväll, det var den strimman ljus jag fick, för att orka iväg till husvagnen:


"Herre, av två vägar måste jag välja den ena.

Jag ber inte att du skall sända en ängel --
- en molnstod eller stjärna vore lyx för en ensam vandrare.

Det räcker med en strimma ljus.

--bara så mycket att jag kan se Dina fotspår. " 

(Eva Magnusson)


32 kommentarer:

  1. Finaste greddisen, du gör så bra trots din smärta. Du slår ihjäl det ena spöket efter det andra. Är inte helt säker på att jag klarat det som du går igenom.... KrameLuttarEnNySpannandeUndersökandedag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man vet aldrig förrän man är där, där vid det vägskälet. Men jag har klarat svåra saker förr, så jag hoppas detta bär också.
      KrameLuttarTillDigLyckaTillMedDinaUndersökningar♥

      Radera
  2. Mycket finns det att bearbeta... Men du kommer att klara det, det är jag övertygad om. Det tar sin tid...

    Styrkekramar till dig ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet med mig själv, att jag så småningom.... fixar till det. Men det är en blöt väg att gå. Himlen gråter.
      Kram ♥♥♥

      Radera
  3. Skriv mycket och prata mycket med vänner och anhöriga! Allt måste ut....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja det ska jag, jag tror det räddar mig!

      Radera
  4. Kikar in med en stor kram,,,och tycker du är stark i ditt elände,,,,

    SvaraRadera
  5. Om du visste vad jag känner igen mig i det du beskriver.
    Det är ofrånkomligt, går inte att komma undan, måste tas itu med på ena eller andra sättet. Ditt sätt är det bästa. Men många gånger måste man då tvinga sig själv.
    Efteråt är det lätt att gå in i sig själv och låta tårarna bara rinna, det renar och rensar på något finurligt sätt.
    Du och din pusselbit och husvagnen, ni har ju haft så mycket ihop, så många minnen.
    Fin vers du fick.
    Många varma kramar till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Optimist, om du visste vad jag gråter, tårarna bara rinner... jag vet att ska tvinga mig, men det är inte roligt!
      Pusselbit&Jag&Husvagnen=♥♥♥

      Varm kram tillbaka!

      Radera
  6. Vilken jättefin dikt! Gråta måste man för att kunna gå vidare. Sorgen gör ont så man tror att man ska spricka, men på något sätt så går det. En dag i taget. Och jag tycker du är superduktig som tar hål på dina hjärnspöken, ett i taget. Det ÄR jättesvårt! Ingen kan säga något annat. Stor tröstkram! ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för alla orden i din kommentar, jag "köper" dom ALLA!
      Kramkram ♥♥♥

      Radera
  7. Tror på skrivandet..måste vara svårt när så mycket minnen dyker upp i allt som ska göras.
    Men bra ändå att du kan gråta och som Snosse med flera skriver.. du är stark och tar tag i saker.. men smärtan och saknaden går nog inte att föreställa sig.
    Väldigt fin dikt
    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt rätt, skrivandet är bra. Jag har alltid skrivit av mig...
      Detta är en ny sorts smärta, den går inte att beskriva. Saknaden, tomheten, vi levde ju så tätt, var ju pusselbitar. Nej, går inte att förklara, smärtan bara ÄR.
      Kram ♥

      Radera
  8. Åh - barriär efter barriär som ska rivas.....

    SvaraRadera
  9. Vi sa ju det, att allt har sin tid. Man säger det ofta. Men nu är du mitt i`t och då får det ta sin tid helt enkelt..Goekramen..Bless

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, allt har sin tid, helt rätt, och jag - ja, jag får väl ta min tid. Kramen♥

      Radera
  10. En fin dikt! Du får ta en dag i sänder... Tids nog klarar du av vad som helst trots att du blir påmind... Men det får ta tid... Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är väl så, att det får ta sin tid, och jag har inte bråttom, inte på något sätt.... Kram!

      Radera
  11. Ja, allt har sin tid
    Kraaaaaaaaaaaaaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst har det, jag behöver inte heller gilla läget....
      Kraaaaam

      Radera
  12. Att bli lämnad som du har blivit, smärtar. Och det måste få ta den tid det tar.

    Natt kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst smärtar det... Morgonkram ♥

      Radera
  13. Awww...vännen...sänder kramar till dig.

    SvaraRadera
  14. Nästa gång blir det mycket lättre. Bra jobbat av dig även om det var tufft.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag försöker och vet, ett steg i taget. Kram.

      Radera
  15. Du är duktigt som bearbetar det hela.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det behövde jag läsa! Kram!

      Radera
  16. Du har tagit ett stort och modigt steg. Så många härliga inlägg du har levererat från era resor med den vagnen. Massor med minnen måste ha dykt upp i dina tankar när du stod där i er husvagn.

    Du gör så rätt! Ett steg i taget och alla går i rätt riktning trots att du får kämpa med känslorna.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, denna vagnen invigde vi som ny Påsken 2005. Sen har den rullat och rullat... vår fina, den bästa, egoistvagnen Kabelina.
      Före det har vi haft två andra nya vagnar. Vi har alltså varit ute JÄTTEjätteMYCKET.
      Nä, inte konstigt att det känns i ryggmärgen......
      Tack för dina ord, Susanne. Kram.

      Radera