måndag, mars 17, 2014

Sorgligt soligt

God morgon, måndag och ny vecka.
 Din klara sol går alltid upp, jag tackar dig, min Gud...
Och lite morgontidning, först.

Jag hade planerat att skriva om något helt annat idag. Det är ju så att huvudet rymmer en himla massa tankar i förväg, ja de håller på jämt. Jag sätter mig inte bara vid datorn på morgonen och vips, så har jag trollat ny text i huvudet, ner genom fingertopparna och ut på tangenterna.

Nej, igår satte det igång en process, redan mitt på dagen i det inlägget jag då hade, genom att få alla fina, tänkvärda kommentarer. Det blev faktiskt så att jag inte var lika kaxig som på morgonkvisten, utan grät en skvätt, gick ut och sparkade på lite stenar och tog en långpromenad med kameran.

 På första bilden ser du Kinnekulle höja sig lite försiktigt till höger om trädet.
 Och här är jag på väg ut mot piren vid småbåtshamnen.
 Mycket tomt på båtar.
 Vår kära sol, som vi så hett eftertraktar.
Här kom svaret. 
Jag pratade högt med Pusselbit och sade att "om du nu verkligen går med mig här, så ge mig ett tecken". Då låg denna fjäder framför fötterna på mig.
Men, allvarligt, jag vill ju ha tillbaka Pusselbit på riktigt, inte en fjäder!

Vad beträffar ensamhet, så har väl jag varit ensam väldigt mycket i mina dagar. Jag har ju varit gift förut och har fyra barn. Det förhållandet knakade i fogarna, men varade i 17 år, sedan valde jag att bli ensamstående mamma några år, för att få lugn och ro.

När jag sedan träffade Pusselbit, som jag faktiskt också fick 17 mycket fina år tillsammans med - magiskt - så började en tillvaro som jag inte trodde var möjlig.
Vi gjorde allting tillsammans, hade så kul, uppfinningsrika och spralliga, vi var som ler och långhalm. Varken behövde eller ville ha några sociala kontakter, mer än nära och kära.
Och jag kände att jag var Mitt Sanna Jag, och ville inte vara utan honom en endaste dag.
Ni som har följt min blogg sedan Expressentiden, kan gå i god för att det stämmer. 

Med utgångspunkt från detta, kunde jag lagt mig ner och sörjt mig fördärvad i min ensamhet där en dag för 2 år och 2 månader sedan.
Men, jag tog tag i Livet och sökte nya vägar.

Och till kvällen blir det Gemenskap, Sång och Glädje ♫♪♫♪

♥ Ljus och Kärlek ♥

Detta är mitt sjuttonde inlägg av hundra till

30 kommentarer:

  1. På något sätt känns det för oss lite lättare att förstå dina känslor eftersom vi fick träffa din pusselbit innan han (som det såg ut) inte var allt för sjuk du är värd allt gott som kan komma i dinväg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet, det var värdefullt att få ses. Vi hann ju med att träffa några bloggisar, faktiskt. Och inte trodde vi själva att det var så illa, när vi sågs hemma hos oss, Kurt! Näe. ♥ Tack.

      Radera
  2. För exakt tre år sedan satt jag i ett akutrum och tänkte " nu dör han", men tack vare duktiga läkare så gjorde han inte det. Men jag hann få tre dygn innan faran var över och många tankar hann jag med. Igår när vi började prata om vårt framtida boende frågade han var jag vill bo om jag skulle bli själv och snabbare än blixten svarade jag "ingenstans". Jag har full förståelse för att du får sådana stunder som igår och min beundran över hur du lyckas hitta din nya väg är enorm!
    Blir jag ensam ska jag tänka på dig och i alla fall försöka…
    Kramar M.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läser din fina skildring. Ja, det var ett måste att jag skaffade mig något nytt boende. Och jag kan förstå ditt svar också.
      Jag är själv förundrad över hur jag ändå kommit in i nya banor, för det är inte lätt, när jobbet är slut och inga vanliga vänner finns, att komma in på nytt i redan etablerade gäng.
      Men, försöka duger, även om det kostar tårar.
      Kramar.

      Radera
  3. Jag minns ju tiden från Expressen jag också... Husse och jag har varandra men inget är självklart. Min mamma blev änka tidigt och jag ser hur hennes tillvaro förändrats. Många tunga stuunder kan jag säga. Men det vet du också...

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer också ihåg min mamma, hur ensam och ledsen hon blev efter pappas bortgång, men jag förstod inte riktigt då, jag var bara 34 och hade 4 småbarn, mao fullt upp.
      Kram.

      Radera
  4. Jag förstår mer än väl dina känslor! Vi sörjer, vi saknar och det kommer vi nog att göra för evigt. Det är bara att försöka att leva i alla fall och glädja sig åt de stunder det känns bra, för det gör det konstigt nog i alla fall emellanåt.
    Ha en fin måndag!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, jag hakar på direkt här. Jo, jag vet att sorg går aldrig över, den blir bara mer barmhärtig, och vågorna slutar aldrig, havet blir aldrig mera stilla. Men det är så gott att få ur sig, skriva av sig, och kanske förklara lite. Fast ingen kan ändå förstå, som inte varit med om detta.
      Våra män önskade oss allt gott, det vet vi.
      Kram!

      Radera
  5. Tack för ett personlig fint inlägg som berörde mig. Det gäller att ta tillvara på stunderna och vara tacksam för sin pusselbit. Livet är oberäkneligt och svårt att förstå sig på ibland. En tanke som slår mig har med siffror att göra. Tänk om "den där Gerd" kan få 17 år till med en underbar man. Antagligen tänkte jag på det jag läste i Hemmets Veckotidning precis innan jag släckte igår kväll. Det var så mysigt att läsa om Märta 94 år som förlovade sig med Edvin 92 år. De blev grannar på ett äldreboende i vackra Råå söder om Helsingborg. Underbart reportage. De ser på bilden ut att vara tjugo år yngre båda två. Helt klara i huvudet. Givetvis hade de aldrig trott att det skulle kunna hända igen i deras ålder. Vilka fina saker de säger om varandra. Vill avsluta med att skriva att jag har härliga romantiska minnen av Kinnekulle. Där är fint. Vi bodde i Hjo som nygifta. Styrkekram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Bosse. Jag gillade din kommentar.Den sade väldigt mycket. Kram

      Radera
  6. Jag har ju själv en pusselbit, fastän jag kallar honom Vännen - borde hitta på ett bättre namn på honom på bloggen som säger lite mer. Jag har aldrig haft mycket folk omkring mig och inte han heller, men vis av livet har jag insett att den dag en av oss dör är det inte bra om vi isolerat oss för mycket., så vart vi än flyttar måste vi försöka bygga upp ett kontaktnät. Men jag vet också att om han skulle dö före mig, så kommer jag att sätta mig ner och gråta och sörja tills gråten nästan tar slut, innan jag börjar söka mig utåt igen, så jag slipper att ständigt fly från mig själv och mina känslor. Jo, jag följde ju dig och Pusselbiten från expressentiden och vet att ni alltid var i farten tillsammans. Vännen och jag är båda av den något lugnare sorten. Det måste inte hända så mycket på utsidan, utan för oss är det viktigare att det händer saker på insidan, att vi utvecklas och mognar som människor. Vännen har varit på resande fot i många år i jobbet, och jag är ändå för trött för att resa, så vi vill hitta ett bo där vi kan trivas med att vara hemma och pyssla. Och vi kommer för den skull inte att ha brist på sysselsättning. Men först är det vila som gäller för min del.
    Styrke- och tröstkramar! ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack för din fina kommentar, Din och min Pusselbit var/är inte alls lika, min hade jättemycket folk runt sig då han jobbade, det ingick. Och jag också. Jag tror att vi drog oss undan, därför att vi funnit varandra så passande att vi bara ville njuta av varandra. Vi var allt lugna och for inte omkring jämt, men vi hade trevligt och underhållande jämt. Vi älskade vår husvagn och det enkla livet med den. Jag kan inte förklara bättre, för inget är det andra likt.
      Det är en jättefin solig dag idag och jag har cyklat en mil. Kram ♥♥♥

      Radera
  7. Åh du skriver så vackert, med sådan känsla
    och så klokt.
    Blir alldeles rörd av ditt inlägg idag.
    Vackra bilder också!
    Varm Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag är lite rörd själv, måste jag säga. Finns spår än av tårar. Kram!

      Radera
  8. Så fint skrivit! Å vad var det jag sa igår! Du gör ett fantastiskt jobb att gå vidare i livet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, fina BP. Jo, du skrev så fint igår också, tack, känns roligt att du tycker så.

      Radera
  9. Men jag får rysningar av det jag läser, för så är jag & min älskade och kan känna din sorg även om du gått vidare i livet. Ja ett tecken är det kanske, så kan jag oxå märka i bland och då känns det tryggare liksom av någon anledning :) fina bilder & hoppas kvällen blir toppen kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, fina. Ja, jag fick ju varningssignaler i olika enkäter, just om sociala kontakter. Ignorerade dessa. Och det skulle jag vilja säga, gör inte det!
      Tack, kvällen blev fin, kram!

      Radera
  10. För egen del har jag inte riktigt kommit över kanten efter min smäll.
    Jag har dragit mig undan mitt ganska rika sociala liv och försöker
    förstå vad som hände och varför.
    Fast det var några år sedan...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man blir formad av olika saker i livet. Jag funderar nu på vad som hände dig, men fattar att det var allvarligt. Och det sätter sina spår, ja.
      Kram!

      Radera
  11. Älskade Gerd♥ jag läser & gråter... tänker & undrar varför?... varför lyckan togs ifrån dej...

    En varm kram med kärlek♥ /Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man kan undra varför. Men min Pusselbit var nog till låns den tid som var. Jag ville inte varit utan den tiden. Försöker känna tacksamhet.
      Kram, fina Lena♥

      Radera
  12. "Lyckan i tvåsamheten" menade jag i förra inlägget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår. Lyckan kan stå mig bi igen, det vet man aldrig.

      Radera
  13. Du är en stark kvinna, Gerd. Och det beundrar jag mycket!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, du fina, det var vackert sagt! ♥

      Radera
  14. Jo, jag minns när dun skrev i Expressen...Du är en tuff och beundransvärd kvinna Gerd. Förstår att det inte varit lätt att ta sig dit du är idag...Känner med dig vännen! Kramar om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Men, oj, så liten man kan vara ibland! Nej, jag har verkligen rannsakat mig själv nu några dagar, kommit fram till att det bara ÄR så här, hjälper ingenting, bara gå framåt! Kram!

      Radera
  15. Lycka är inte bara tvåsamhet! Lycka kan vara så mycket annat!
    Kram idag igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nädå, man kan vara lycklig på olika vis och kärlek innebär så mycket. Kram!

      Radera